Jag har tidigare vid ett par tillfällen i olika forum återkommit till de många fantastiska samtal man har med kamrater i bilen på väg till och hem ifrån aktiviteter, land och rike runt. Denna artikel utgår ifrån just ett sådant samtal som ägde rum i bilen på väg hem från den mycket lyckade blixtdemonstrationen i centrala Stockholm mot Nato och globalismen.

Såväl jag som kamraterna var mycket nöjda och glada, ja kanske rentav lyriska som jag beskrev mig själv som när jag diskuterade demonstrationen i Radio Nordfront. Vi var samtliga helt överens om att det här var den bästa aktiviteten Nordiska motståndsrörelsen genomfört på mycket länge. Men, på hur länge? Det var här själva diskussionen tog vid och den visade sig bli mer omfattande än vad det först rent spontant kändes som att den skulle komma att bli.

När vi tänkte tillbaka hastigt konstaterade vi först, allt för snabbt, att det här måste ju vara det bästa vi gjort sedan 1 maj 2018 när vi skrev nationell historia genom att för första gången i modern tid hålla två rejäla nationalsocialistiska demonstrationer samtidigt i två olika kommuner, både i Ludvika och i Boden!?

Men nej, redan lite senare samma år dominerade vi ju Almedalen totalt och det var ju också en riktigt schysst aktion faktiskt. Men, är det alltså då kanske sedan sommaren 2018 vi genomförde en så bra aktion som Stockholmsdemonstrationen senast?

Nej, så är det ju inte heller, för 1 maj året efter, alltså 2019, var ju också otroligt bra. När vi var i både Ludvika och Kungälv samtidigt och där vi på den sistnämnda orten dessutom slog tillbaka vänsterextremister som kraftsamlat från stora delar av Europa och som bokstavligt talat stod axel mot axel med svensk polis och vevade mot oss. Så blixtdemon kan ju då på sin höjd vara den bästa aktionen sedan dess då?!

Fast, vänta lite, kom vi snabbt på. Sedan var vi ju på Island under hösten 2019 och skrev historia genom att genomföra de första offentliga nationalsocialistiska aktionerna där i modern tid. Så Stockholms-demon var kanske bara bäst sedan dess då?

Men, kom vi återigen på, vi får ju inte heller glömma tredje nästets banbrytande repellerings-aktioner, jättebanderollen på DN-skrapan i Stockholm eller laserprojektionerna på Älvsborgsbron i Göteborg under förintelsens minnesdag, men framförallt när våra skånska kamrater drog ned brallorna på både svenska polisen och hela judisk makt-rörelsen i Malmö, då man projicerade med laser mot den internationella förintelsekonferensen som gick av stapeln där under hösten 2021. Ok, men var alltså aktionen vi var på väg hem ifrån, åtminstone det bästa vi gjort på nästan ett och ett halvt år då?!

Vi fortsatte dock leta i våra minnen och kom snart att tänka på vårt deltagande på den enorma demonstrationen mot vaccinpass i Stockholm i januari 2022. Där stal vi ju ändå hela showen, fick massiv medial uppmärksamhet och fick synas riktigt bra med vår banderoll för de runt 10 000 deltagare som befann sig på Sergels torg. Men, kan då Nej till Nato-demonstrationen ha varit den bästa på ett år då åtminstone?

Ja möjligtvis, men sedan dess har vi ju också haft blixtdemonstrationen i Oslo i höstas som helt klart också var väldigt, väldigt lyckad och där vi återigen skrev modern nationell historia.

Vi tog medvetet heller inte med mer intern aktivism då det är lite svårt att jämföra, men nog skulle också flera av de många upplagorna av Nordendagarna, Aktivistdagarna, Organisationsdagarna och Kampdagarna – den ena mer lyckad än den andra – kvalificera sig som riktigt lyckade aktioner de senaste åren, liksom de flerfaldiga bestigningarna av Nordens högsta berg och andra spektakulära vildmarksaktiviteter, de viktiga juridiska segrarna i Göteborgsrättegångarna, lanseringen och utvecklingen av Nordisk Radio, Nordicresistancemovement.org och Motståndsrörelsen.se med mera.

Vad vi dessutom glömde bort totalt just där och då när vi satt och spånade, trötta efter en heldag med resa och aktivism, var exempelvis demonstrationen på Helsingfors självständighetsdag 2018 som leddes av svastikafanor då Motståndsrörelsen förbjudits av etablissemanget, historian som skrevs under blixtdemon i Köpenhamn, den episka Lundapryglingen och mycket, mycket mer.

Till syvende och sist får vi nog alltså nöja oss med att konstatera att blixtdemonstrationen i huvudstan åtminstone var den mest lyckade aktiviteten hittills under 2023 och att vi alldeles uppenbart tillhör Nordens bästa och mesta aktiva nationella organisation – en fullständigt hyperaktiv nationell spjutspets som överträffar oss själva, gång på gång, på gång!

Varför går inte alla med oss då?

Med framkomsten av detta resultat kommer en del fullständigt naturliga följdfrågor:

Varför finns det folk i Sverige och Norden som definierar sig som nationalsocialister eller i vart fall radikala etnonationalister, men som ändå inte ansluter sig till oss i Nordiska motståndsrörelsen?

Varför finns det de som hellre sitter och fikar i ett hus på landsbygden och inte ens har visioner i kampen kring något annat än att vi ska lämna walkover till fienden och förbereda oss på att vara en minoritet i vårt eget land? Varför finns det de som hellre ansluter sig till småborgerliga partier som i stort sett bara är aktiva under valrörelsen och som även om de i en utopisk alternativ värld fick majoritet i riksdagsvalet, ändå inte ens verkar ha en dröm om tillräckligt radikala lösningar för att kunna lösa de problem vårt folk och land hamnat i? Varför finns det de som hellre går med i små kompisgäng och nationella intresseföreningar som, möjligtvis trots enstaka småpåvars övertro på sig själva, aldrig någonsin kommer att kunna utgöra någonting annat än just kompisgäng och intresseföreningar och således med mycket tveksam nytta för vår faktiska ödeskamp?

Svaren är tyvärr lika uppenbara som svartpillrande:

– För att man fallit för fiendens propaganda och blivit defaitistisk. Man tror inte längre det är möjligt att segra och har därför svårt att se vad nyttan är med faktisk kamp.

– För att man förlorat sin självkänsla och därför inte tror man har något att erbjuda. Genom att förnekas sin historia, kultur och nationella identitet och istället pådyvlats med skam och skuld sedan sin födsel tror man inte att man har vad som krävs.

– För att man fullkomligt demokrati-skadats av curlinguppfostran och sociala medier och därför kommit att se sig själv eller sina egna små personliga problem och dispyter som viktigare än kollektivet och den större och avgörande frågan om att faktiskt rädda vårt folk.

– För att man degenererats in absurdum av kulturmarxismen och förvandlats till en fegis som räds den repression som per automatik kommer när man tillhör en framgångsrik och verkligt oppositionell rörelse.

Ja, eller kanske rentav en kombination av alla fyra.

Alla borde gå med oss ändå

En verkligt nordisk man eller kvinna, i balans med livet och naturen, förstår dock värdet av att kämpa, och detta alldeles oavsett om man tror på att segern är möjlig eller inte. Precis som våra förfäder gjort i alla tider före oss, så inser man det högre värdet i att ge allt man kan även om det kanske inte leder till seger. Nu är givetvis seger möjlig, men ännu viktigare tycker jag det är att lyfta fram den ära, heder, lojalitet och plikt som borde få folk att välja oss och kampen alldeles oavsett.

En individ av germanskt ursprung har all anledning i världen att känna stolthet över sig själv och borde som en påminnelse från historiens vingslag bära med sig att precis allting är möjligt. Om du inte kan finna denna rasliga stolthet inom dig lovar jag dig att du kommer finna den och få självkänslan åter om du väljer att gå krigarens väg tillsammans med oss. Liksom i alla gemenskaper där vårt folk har organiserat sig under tusentals år finns det ett strå att dra för alla och hos oss får du hjälp att finna vad just du kan bidra med och att i en hymn till ditt blod också nå din fulla potential.

En vit europé, med sina rasliga instinkter intakta, inser värdet av storskalig organisering och att rätta in sig i ledet – just så som krävts av generationerna före oss sedan begynnelsen för att vi ska ha kunnat överleva naturens hårda prövningar. Utan viljan och förmågan till verklig organisering, gemenskap och kamp för den högre saken, skulle det egentligen inte vara allt för mycket som skiljde vår ras framgångar och bragder från andra rasers i världshistorien.

En sann arier känns inte vid egoism och feghet och förstår självklart att det närmast är att se som en naturlag att om man inte möter motstånd så är det för att man inte befinner sig på slagfältet där man hör hemma. Möter du inte någon repression av dina fiender så är det givetvis för att dina fiender inte bryr sig om din existens – för att du inte utgör något hot eller ens ses som ett potentiellt sådant. Stöter du inte på verkliga utmaningar kommer du inte heller att växa och bli starkare genom att tvinga dig själv att forcera dessa hinder som kastas i din väg.

Att individerna ur massorna är hjärntvättade, nedtryckta och förblindade är en sak, men om du faktiskt ser och förstår vad som sker och önskar göra något åt saken på riktigt istället för att somna om, fly, eller lura dig själv, då har jag otroligt svårt att se att det skulle finnas någon annan väg framåt för dig än den som går via Nordiska motståndsrörelsen.

Ju snabbare vi kan få alla nationellt sinnade nordbor att förstå detta, desto bättre förberedda för ett paradigmskifte kan vi vara den dagen då skiten träffar fläkten. Ju fler vi är som prövas och svetsats samman i gemenskap nu under de pågående gatukampsåren, desto större är våra chanser att lyckas genomföra den nordiska revolutionen när väl förutsättningarna för segern kommer.

Vi är helt klart Nordens, men kanske också hela världens, bästa nationalsocialistiska kamporganisation. Med dig i våra led blir vi ännu bättre!